wrongbobby's review against another edition
3.0
För den som läst Torgny tidigare går det att känna igen en hel del teman. Det handlar om religionen och dess tvetydigheter, om föda som får stå för något större (även om Torgny bestämt aldrig använde sig av metaforer), om sanning och lögn, och om sjukdom, ålderdom och död. Och självklart om ett oförlåtande Norrland, som karaktärerna på något sätt pliktskyldigt både hatar, älskar och är likgiltiga inför. Allt med en underfundighet som inte borde kunna fungera. Men det gör den. Oftast.
Den här boken har dock en obehaglighet, som säkert är fullt medveten, men som ändå gör den ovanligt jobbig att läsa.
Berättelsen handlar om två trätande bröder långt ute i Norrland. De är på många sätt varandras motsatser, men båda två är likväl döende. Och så finns det en namnlös kvinna som ... råkar vara där? Hon omhändertar, utan att riktigt vara medveten om det. Annars skriver hon en bok om ett helgon, som ingen kommer att läsa. Framför allt ställer hon frågor, så att bröderna kan ljuga fram sina berättelser.
Det som gör boken svår att läsa är att båda dessa bröder är omöjliga att riktigt känna sympati för. De verkar alltså båda ljuga - hela tiden - så man befinner sig hela tiden i ett stadium av misstro. Och det finns märkliga scener med våld, som bortförklaras på ett högst motbjudande sätt ("Jag bara duttade henne med kniven"). Ett centralt tema är också kroppsvätskor, och det blir, även det, lite svårt att mäkta med.
Jag är ganska säker på att Torgny ville att man skulle känna så för den här boken, men det är ju svårt att veta. Och det är ännu svårare att veta om det i så fall automatiskt är positivt.
I slutändan är det definitivt en bok som kommer att dröja sig kvar hos mig, men jag kan inte riktigt vara lika hejdlöst lyrisk som till exempelvis "Pölsan".
Den här boken har dock en obehaglighet, som säkert är fullt medveten, men som ändå gör den ovanligt jobbig att läsa.
Berättelsen handlar om två trätande bröder långt ute i Norrland. De är på många sätt varandras motsatser, men båda två är likväl döende. Och så finns det en namnlös kvinna som ... råkar vara där? Hon omhändertar, utan att riktigt vara medveten om det. Annars skriver hon en bok om ett helgon, som ingen kommer att läsa. Framför allt ställer hon frågor, så att bröderna kan ljuga fram sina berättelser.
Det som gör boken svår att läsa är att båda dessa bröder är omöjliga att riktigt känna sympati för. De verkar alltså båda ljuga - hela tiden - så man befinner sig hela tiden i ett stadium av misstro. Och det finns märkliga scener med våld, som bortförklaras på ett högst motbjudande sätt ("Jag bara duttade henne med kniven"). Ett centralt tema är också kroppsvätskor, och det blir, även det, lite svårt att mäkta med.
Jag är ganska säker på att Torgny ville att man skulle känna så för den här boken, men det är ju svårt att veta. Och det är ännu svårare att veta om det i så fall automatiskt är positivt.
I slutändan är det definitivt en bok som kommer att dröja sig kvar hos mig, men jag kan inte riktigt vara lika hejdlöst lyrisk som till exempelvis "Pölsan".
More...