Scan barcode
bonhoefferfan's review against another edition
1.0
One of the most disgusting books I’ve ever encountered.
malcolmvr's review against another edition
challenging
fast-paced
- Plot- or character-driven? A mix
5.0
endymions_rage's review against another edition
1.0
After 65% a DNF.
Nothing that interests me plot-wise and after the 11th mention of rape and misogyny I kind of lost interest. Don't care if the next book in the series is better as I was reading this one and it did nothing for me.
Nothing that interests me plot-wise and after the 11th mention of rape and misogyny I kind of lost interest. Don't care if the next book in the series is better as I was reading this one and it did nothing for me.
haleysj's review against another edition
adventurous
dark
tense
fast-paced
- Flaws of characters a main focus? Yes
4.0
remoir's review against another edition
3.0
I might continue reading the series because the characters are interesting enough but what's with all the sexual assault my guy. Gonna have to go through a few female authors to detox me thinks
lesserjoke's review against another edition
3.0
This is a difficult book to read, putting us into the mind of one of the vilest science-fiction protagonists ever created. Angus Thermopyle is not an interstellar pirate in the charming rogue sense; he's an amoral loner who murders without hesitation merely to finance repairs to his patched-up garbage heap of a ship. He's also a rapist who kidnaps a police cadet and inflicts himself on her over and over again after implanting an illegal neural device that can inhibit all motor functions at his command. He beats her up on several occasions too, while she's forced to stand there unresisting. This is so much worse than author Stephen R. Donaldson's classic Thomas Covenant antihero, who famously assaults a girl at the start of his own first novel then spends the rest of his time in her world repenting and atoning for the crime. I know plenty of readers who can't stomach the fantasy saga because of that inciting event, and I'd advise all of them to give this one an even wider berth.
The writer isn't interested in rehabilitating or redeeming Thermopyle, however. We learn enough about his background to grasp that he's caught in a toxic cycle of abuse, yet we're never really encouraged to root for the man, at least in this debut title. At best, we can maybe sympathize as his options claustrophobically collapse around him, but for the most part we're simply presented with a wicked little character study, well-drawn and thoroughly despicable.
As described in the Afterword, Donaldson's goal is to establish a trio of archetypal figures -- the villain, the victim, and the rescuer -- and then gradually shift our understanding of which is which. So the evil brute is transformed before our eyes into a pitiable wretch, his captive finds the inner strength to become a savior to them both, and the dashing captain who seems like the hero she needed is ultimately revealed to be just as cutthroat and dangerous as her original captor. (The latter two arcs occur mainly in the sequels, although we see their initial steps here.)
All of that is interesting on a technical and cerebral level, but I'm not sure if it can quite make up for how unpleasant an experience it is to actually get through this portion of the plot. This volume is strange as well in the light of those ahead, reading almost like an abstract morality play as compared to their more epic scope. The Gap Cycle is literally a space opera, modeled as a loose retelling of Wagner's Ring Cycle, but you wouldn't necessarily realize that from this premiere, which includes basically only three people and maintains a tight focus on the one. The worldbuilding isn't totally absent, but we're lacking the rich detail and supporting cast that will fill out the larger narrative. There isn't even a whisper of aliens yet, despite how prominently they'll eventually feature. It's a bit like The Gunslinger in Stephen King's Dark Tower series, an important prologue that you shouldn't skip, but that stands out as an imperfect fit for the sweeping tale that follows.
Overall, I guess I feel sort of neutral towards The Real Story. It's better than I had remembered and feared from half a lifetime ago in high school, and there are ambitious structural complexities that speak to why Donaldson is one of my favorite authors in general. But the subject matter is too grim and too limited to such an odious person for it to be an altogether enjoyable venture.
[Content warning for sexism and racism.]
Find me on Patreon | Goodreads | Blog | Twitter
The writer isn't interested in rehabilitating or redeeming Thermopyle, however. We learn enough about his background to grasp that he's caught in a toxic cycle of abuse, yet we're never really encouraged to root for the man, at least in this debut title. At best, we can maybe sympathize as his options claustrophobically collapse around him, but for the most part we're simply presented with a wicked little character study, well-drawn and thoroughly despicable.
As described in the Afterword, Donaldson's goal is to establish a trio of archetypal figures -- the villain, the victim, and the rescuer -- and then gradually shift our understanding of which is which. So the evil brute is transformed before our eyes into a pitiable wretch, his captive finds the inner strength to become a savior to them both, and the dashing captain who seems like the hero she needed is ultimately revealed to be just as cutthroat and dangerous as her original captor. (The latter two arcs occur mainly in the sequels, although we see their initial steps here.)
All of that is interesting on a technical and cerebral level, but I'm not sure if it can quite make up for how unpleasant an experience it is to actually get through this portion of the plot. This volume is strange as well in the light of those ahead, reading almost like an abstract morality play as compared to their more epic scope. The Gap Cycle is literally a space opera, modeled as a loose retelling of Wagner's Ring Cycle, but you wouldn't necessarily realize that from this premiere, which includes basically only three people and maintains a tight focus on the one. The worldbuilding isn't totally absent, but we're lacking the rich detail and supporting cast that will fill out the larger narrative. There isn't even a whisper of aliens yet, despite how prominently they'll eventually feature. It's a bit like The Gunslinger in Stephen King's Dark Tower series, an important prologue that you shouldn't skip, but that stands out as an imperfect fit for the sweeping tale that follows.
Overall, I guess I feel sort of neutral towards The Real Story. It's better than I had remembered and feared from half a lifetime ago in high school, and there are ambitious structural complexities that speak to why Donaldson is one of my favorite authors in general. But the subject matter is too grim and too limited to such an odious person for it to be an altogether enjoyable venture.
[Content warning for sexism and racism.]
Find me on Patreon | Goodreads | Blog | Twitter
vilvery's review against another edition
5.0
Åh, Gud, ja. Det här är fantastiskt. Lite som en amerikansk sci-fi-version av [b:Gregorius|1749642|Gregorius|Bengt Ohlsson|http://photo.goodreads.com/books/1187720920s/1749642.jpg|1747423]. Och jag tycker väldigt mycket om Gregorius. Det är något visst med böcker som tvingar en att sympatisera med förövaren. Det går liksom inte att slå dem ifrån sig. Jag sympatiserar med Angus i den här boken. Jag känner med honom, håller på honom, önskar att saker och ting ska gå hans väg, önskar att han kunde bli lycklig. Och jag skäms medan jag gör det, för givetvis är han ett vidrigt svin.
Donaldson skriver själv i bokens efterord att hans avsikt varit att leka med relationerna förövare-offer-hjälte och det har han verkligen lyckats med. Egentligen är det kanske inte innovativt att presentera en karaktär som gör vidriga saker mot andra men egentligen vill bli älskad. Men det är effektivt. Och det är särskilt och speciellt att det är denna karaktär man får följa. Inte heller finns det någon stor känsla av redemption. Angus är vidrig, kommer alltid att vara vidrig. Hans roll som offer är endast känslomässig. Morn blir ingen superhjälte, bara en tyst och stark Jane Eyre. Nick är heller ingen superskurk, bara en smula fyrkantig och arrogant. Men det är på många vis de små skiftningarna i karaktärerna som är storheten med denna bok. Ingen människa är absolut, ingen människa är ett enda ting. En förövare har alltid lite av offer i sig, ett offer kan absolut vara en räddare och en hjälte kan lätt bli skurk. Allt flyter. Och det är fantastiskt.
Det är också fantastiskt att Donaldson har skrivit en science-fiction bok som handlar om känslor. Bara känslor. I stort sett. Och att han har skrivit romantik som är så tillskruvad, så mörk, att man sitter och skäms för att man tycker att det är romantiskt. Och är inte det den bästa romantiken? Den som känns och stör?
Hela konceptet med "the real story" är också briljant. Inledningen till den här boken är bland de bästa jag läst. Så här gick det till. Fast, nej, så här gick det nog till. Men i själva verket gick det till på ett helt annat sätt. För ingen utan de inblandande kan känna till den riktiga historien. Ingen kan känna till nyanserna. Och nyanserna, när det handlar om känslor och tankar och motiv, gör allt.
Jag fasar lite för att läsa de följande böckerna i samma serie. The Real Story är så bra som den är. Småskalig, intensiv, känslomässig. Science-fiction-världen med all sin sedvanliga detaljrikedom bara en ram för att presentera en berättelse om människor. Inte teknik eller politik eller framtid. Bara vanliga människor. Jag vill ha kvar den känslan, jag vill bo kvar i det mästerverket. Jag vill att karaktärerna, i mitt huvud, ska stanna kvar där jag nu har lämnat dem. Men - troligtvis kommer jag ändå att känna mig manad att fortsätta läsa, även om jag inte direkt har någon brådska. Det jag sett av världen, så långt, är så fascinerande och intressant och häftigt att jag ändå tycker att det är värt att veta mer.
Något saknas för att det ska bli en femma i betyg, så känns det spontant. Men jag kan inte komma på vad det är. Det tog ett litet tag att komma in i boken och ta den till sig, men det kan ha berott på trötthet och andra yttre orsaker. Slutet kändes lite abrupt och plötsligt som att berättelsen liksom bara... upphörde. Men å andra sidan tycker jag om det, tycker att det är precis som det borde. Jag vet inte. Kanske ändrar jag mig om ett tag, när jag märker i vilken utsträckning boken stannar med mig. Men... jag är glad att jag läste det här. Det är så intensivt och så starkt och så hjärtslitande, erotiskt, vidrigt. Och så bra.
Edit dec 2012: Jag har ändrat betyget till en femma. Det var nödvändigt.
Donaldson skriver själv i bokens efterord att hans avsikt varit att leka med relationerna förövare-offer-hjälte och det har han verkligen lyckats med. Egentligen är det kanske inte innovativt att presentera en karaktär som gör vidriga saker mot andra men egentligen vill bli älskad. Men det är effektivt. Och det är särskilt och speciellt att det är denna karaktär man får följa. Inte heller finns det någon stor känsla av redemption. Angus är vidrig, kommer alltid att vara vidrig. Hans roll som offer är endast känslomässig. Morn blir ingen superhjälte, bara en tyst och stark Jane Eyre. Nick är heller ingen superskurk, bara en smula fyrkantig och arrogant. Men det är på många vis de små skiftningarna i karaktärerna som är storheten med denna bok. Ingen människa är absolut, ingen människa är ett enda ting. En förövare har alltid lite av offer i sig, ett offer kan absolut vara en räddare och en hjälte kan lätt bli skurk. Allt flyter. Och det är fantastiskt.
Det är också fantastiskt att Donaldson har skrivit en science-fiction bok som handlar om känslor. Bara känslor. I stort sett. Och att han har skrivit romantik som är så tillskruvad, så mörk, att man sitter och skäms för att man tycker att det är romantiskt. Och är inte det den bästa romantiken? Den som känns och stör?
Hela konceptet med "the real story" är också briljant. Inledningen till den här boken är bland de bästa jag läst. Så här gick det till. Fast, nej, så här gick det nog till. Men i själva verket gick det till på ett helt annat sätt. För ingen utan de inblandande kan känna till den riktiga historien. Ingen kan känna till nyanserna. Och nyanserna, när det handlar om känslor och tankar och motiv, gör allt.
Jag fasar lite för att läsa de följande böckerna i samma serie. The Real Story är så bra som den är. Småskalig, intensiv, känslomässig. Science-fiction-världen med all sin sedvanliga detaljrikedom bara en ram för att presentera en berättelse om människor. Inte teknik eller politik eller framtid. Bara vanliga människor. Jag vill ha kvar den känslan, jag vill bo kvar i det mästerverket. Jag vill att karaktärerna, i mitt huvud, ska stanna kvar där jag nu har lämnat dem. Men - troligtvis kommer jag ändå att känna mig manad att fortsätta läsa, även om jag inte direkt har någon brådska. Det jag sett av världen, så långt, är så fascinerande och intressant och häftigt att jag ändå tycker att det är värt att veta mer.
Något saknas för att det ska bli en femma i betyg, så känns det spontant. Men jag kan inte komma på vad det är. Det tog ett litet tag att komma in i boken och ta den till sig, men det kan ha berott på trötthet och andra yttre orsaker. Slutet kändes lite abrupt och plötsligt som att berättelsen liksom bara... upphörde. Men å andra sidan tycker jag om det, tycker att det är precis som det borde. Jag vet inte. Kanske ändrar jag mig om ett tag, när jag märker i vilken utsträckning boken stannar med mig. Men... jag är glad att jag läste det här. Det är så intensivt och så starkt och så hjärtslitande, erotiskt, vidrigt. Och så bra.
Edit dec 2012: Jag har ändrat betyget till en femma. Det var nödvändigt.