Take a photo of a barcode or cover
3.65 AVERAGE
3.65 AVERAGE
tense
medium-paced
Mats Strandberg har ju blivit något av en favorit för mig. Han är lite som Stephen King, fast på svenska. Hemmet har stått oläst i hyllan i nästan två år. Varför kan jag inte riktigt förklara, men det kan bero på de skyhöga förväntningarna efter Färjan. En bok som tog mig med storm, trots att jag inte alls gillar temat. Eller splatter. Hemmet är Färjans motsats i skräckavseende. Skulle man kunna säga. Läs mer på min blogg
Joel tvingas återvända till sin barndomsstad när hans mamma blir dement och ska in på hem. På demensboendet jobbar Nina, som har en komplicerad historia med Joel som sträcker sig tillbaka till deras tonårstid och musikdrömmar som rann ut i sanden. Joel knarkar också på deltid och brottas med det som var, det han inte lyckats tränga undan. Dessutom händer det märkliga saker på mammans demensboende. Hon blir sämre och sämre för var dag som går, och verkar i perioder som en helt annan människa – ja, som om hon vore besatt. Hon vet saker hon inte borde veta, både om personalen på boendet och om Joel och Nina. Nu måste de två komma över det förflutna för att kunna jobba tillsammans och gå till botten med vad det är som verkligen händer.
Tidigare har jag läst Strandbergs Konferensen, men Hemmet är bättre. Den avgränsande berättarytan gör verkligen sitt till, och man får bitvis en klaustrofobisk känsla. Dessutom verkar författaren ha gjort sin research – hans karaktärer, särskilt de svaga gamla, känns genuina. Man får en inblick hur det kan vara på ett hem för äldre med blöjbyten, matning och annat. Dessutom är karaktärerna som ingår i personalstyrkan trovärdiga, även de som inte tar så stor plats i handlingen.
Förutom det uppenbara skräcktemat – som lånat lite från diverse filmer och böcker (författaren är en står beundrare av Stephen King, exempelvis) handlar Hemmet först och främst om hur det är omöjligt att komma hem, och att även om åren förändrar människor är vi i grunden samma rädda individer. Dessutom skildrar boken hur smärtsamt det är att förlora människor, trots att de fortfarande är vid liv.
Kapitlen alternerar mellan att berätta ur Joel och Ninas perspektiv, och i vissa fall ur demensboendets “synvinkel”, om man nu kan kalla det så. Läsaren får anta ett örnperspektiv, vilket fungerar bra i dramaturgin. Strandberg skriver i presens, vilket kan vara lite ovant att läsa i början, men man vänjer sig. Han tänkte sig nog en ännu större närvarokänsla med det valet, och det får man säga fungerar bra.
Sammanfattningsvis kan jag inte annat än att rekommendera den här boken starkt, för den som vill ha skräck som både är övernaturlig och stammar ur den rädsla vi alla bär med oss varje dag, rädslan att bli genomskådade och fastnaglade vid vårt egna förflutna och alla de val vi gjorde, och inte gjorde. Ett psykologiskt kammarspel, skulle man kunna säga. Och, några småskavanker till trots, lyckas författaren förmedla allt detta med den äran.
Tidigare har jag läst Strandbergs Konferensen, men Hemmet är bättre. Den avgränsande berättarytan gör verkligen sitt till, och man får bitvis en klaustrofobisk känsla. Dessutom verkar författaren ha gjort sin research – hans karaktärer, särskilt de svaga gamla, känns genuina. Man får en inblick hur det kan vara på ett hem för äldre med blöjbyten, matning och annat. Dessutom är karaktärerna som ingår i personalstyrkan trovärdiga, även de som inte tar så stor plats i handlingen.
Förutom det uppenbara skräcktemat – som lånat lite från diverse filmer och böcker (författaren är en står beundrare av Stephen King, exempelvis) handlar Hemmet först och främst om hur det är omöjligt att komma hem, och att även om åren förändrar människor är vi i grunden samma rädda individer. Dessutom skildrar boken hur smärtsamt det är att förlora människor, trots att de fortfarande är vid liv.
Kapitlen alternerar mellan att berätta ur Joel och Ninas perspektiv, och i vissa fall ur demensboendets “synvinkel”, om man nu kan kalla det så. Läsaren får anta ett örnperspektiv, vilket fungerar bra i dramaturgin. Strandberg skriver i presens, vilket kan vara lite ovant att läsa i början, men man vänjer sig. Han tänkte sig nog en ännu större närvarokänsla med det valet, och det får man säga fungerar bra.
Sammanfattningsvis kan jag inte annat än att rekommendera den här boken starkt, för den som vill ha skräck som både är övernaturlig och stammar ur den rädsla vi alla bär med oss varje dag, rädslan att bli genomskådade och fastnaglade vid vårt egna förflutna och alla de val vi gjorde, och inte gjorde. Ett psykologiskt kammarspel, skulle man kunna säga. Och, några småskavanker till trots, lyckas författaren förmedla allt detta med den äran.
dark
mysterious
reflective
tense
medium-paced
Plot or Character Driven:
A mix
Strong character development:
Complicated
Loveable characters:
Complicated
Diverse cast of characters:
Yes
Flaws of characters a main focus:
N/A
Konceptet är spännande, och Strandberg lyckas rätt okej med att bygga upp personer, som den vedervärdige Paulus eller för all del Joel. Att en skräckhistoria sker på ett demensboende känns paradoxalt nog nytt, men storyn når inte hela vägen fram - och jag kan inte hjälpa att jag önskar att Ajvide Lindqvist hade skrivit romanen istället, och på sitt säregna sätt lyft upp både detaljer och personer till en helt annan nivå. Jag hade också velat ha lite mer djup, t.ex. kring vad som verkligen är det kusliga: är det det mystiska väsendet, eller är det i själva verket demensen, och förlusten av jaget, som är det ondskefulla i berättelsen?
Blev tyvärr ganska besviken på boken. Tycker att det finns bra delar. Beskrivningen av äldreboendet och miljön där känns väl researchad, boken var lättläst och överlag välskriven. Dock lyckades inte boken, för mig, i något av de avseenden den hade. Den var inte särskilt läskig och jag brydde mig aldrig särskilt mycket om Nina och Joel. Jag upplevde karaktärerna som ganska platta och stereotypa. Boken höll på alldeles för länge innan stämningen byggdes upp på allvar, och då slutade det i ett antiklimax.
Frågan är varför jag, som jobbar inom vården, tyckte det var smart att läsa den här boken en kväll när det är kolsvart ute. Vad kul! Fint! Då är det jag som är paranoid konstant på jobbet nu! (Pls notera ”ursäkta” tonfallet).
Har tidigare läst Färjan av Mats Strandberg och de är ungefär likvärdiga. Handlingen på Hemmet var absolut mer fängslande och tilltalade mig mer. Väldigt bra idé och Mats är otroligt bra på att beskriva känslor. Dock, karaktärsmässigt? Jag hatade alla förutom pensionärerna. Eller, hatade och hatade. Men jag tyckte inte om dem. Joel var nog den absolut tråkigaste människan i hela boken förutom sin bror. Nina var... bara ointressant.
Intressant att läsa om ett vårdhem och hur personal beskrivs. Kan med säkerhet säga att alla anställda i boken återfinns på varenda äldreboende. Och chefen Elisabeth, ja henne finns det gott om. Boken var bitvis väldigt bra och spännande men ingenting jag kommer läsa igen.
Har tidigare läst Färjan av Mats Strandberg och de är ungefär likvärdiga. Handlingen på Hemmet var absolut mer fängslande och tilltalade mig mer. Väldigt bra idé och Mats är otroligt bra på att beskriva känslor. Dock, karaktärsmässigt? Jag hatade alla förutom pensionärerna. Eller, hatade och hatade. Men jag tyckte inte om dem. Joel var nog den absolut tråkigaste människan i hela boken förutom sin bror. Nina var... bara ointressant.
Intressant att läsa om ett vårdhem och hur personal beskrivs. Kan med säkerhet säga att alla anställda i boken återfinns på varenda äldreboende. Och chefen Elisabeth, ja henne finns det gott om. Boken var bitvis väldigt bra och spännande men ingenting jag kommer läsa igen.
En ganska underhållande skräckhistoria om Joel som är tillbaka i en svensk småstad för att flytta sin mor Monika till ett äldreboende. Monika blev dement efter en hjärtinfarkt och påstår hon haft en nära döden upplevelse. Kort tid efter att hon ankomer äldreboendet börjar det ske mystiska saker. Dessutom dör de andra som flugor. Till slut blir Joel, tillsammans med sin barndomsvän Nina som jobbar på hemmet, tvungent att göra något.
Karaktärerna är mestadels trovärdig och lätta att gilla.
Det enda jag verkligen ogillade var hur grundligt slutet blev kört ned i halsen på läsaren. Vi är inte dumma. En mer subtil och tvetydig avslutning hade varit kusligare. Jag kommer absolut att fortsätta läsa Mats Sandberg, man vet vad man får med honom!
Karaktärerna är mestadels trovärdig och lätta att gilla.
Det enda jag verkligen ogillade var hur grundligt slutet blev kört ned i halsen på läsaren. Vi är inte dumma. En mer subtil och tvetydig avslutning hade varit kusligare. Jag kommer absolut att fortsätta läsa Mats Sandberg, man vet vad man får med honom!
Som vanligt är Mats fenomenal på personbeskrivningarna. Det är genuint äkta karaktärer som beskrivs i handlingen, ingen är rakt igenom "ond" eller "god" - riktigt så enkelt är det inte. Alla besitter lite av varje och det är antagligen det som bidrar till det trovärdiga i karaktärernas upplägg och handlande.
Som skräck-berättelse betraktat är det dock ingen höjdare. Det är sällan skräckinslagen blir speciellt obehagliga, om det beror på mig eller på boken är svårt att säga. Läste nyligen My Best Friends Exorcism och den hamnade på min topp 5 lista över förra årets böcker; kanske är jag lite mättad av en redan fenomenal läsning inom genren. Inte sagt att boken i sig inte är obehaglig dock. Demensboendet ger mig the creeps all over och jag får panik över tanken på att eventuellt hamna där när jag blir gammal och gaggig. Med en farmor som bodde just så, djupt nere i demensen, är det mycket jag känner igen och mår dåligt av.
Sammanfattningsvis: inte så vidare värst läskig rent skräckmässigt, sjukligt obehaglig vad gäller ens egen dödsångest och för att bli gammal. Uppläsaren Johan Ehn är O U T S T A N D I N G bra och höjer ljudboken ytterligare ett par snäpp. Riktigt bra bok, helt enkelt.
Som skräck-berättelse betraktat är det dock ingen höjdare. Det är sällan skräckinslagen blir speciellt obehagliga, om det beror på mig eller på boken är svårt att säga. Läste nyligen My Best Friends Exorcism och den hamnade på min topp 5 lista över förra årets böcker; kanske är jag lite mättad av en redan fenomenal läsning inom genren. Inte sagt att boken i sig inte är obehaglig dock. Demensboendet ger mig the creeps all over och jag får panik över tanken på att eventuellt hamna där när jag blir gammal och gaggig. Med en farmor som bodde just så, djupt nere i demensen, är det mycket jag känner igen och mår dåligt av.
Sammanfattningsvis: inte så vidare värst läskig rent skräckmässigt, sjukligt obehaglig vad gäller ens egen dödsångest och för att bli gammal. Uppläsaren Johan Ehn är O U T S T A N D I N G bra och höjer ljudboken ytterligare ett par snäpp. Riktigt bra bok, helt enkelt.
All of my reviews can be found at https://damppebbles.com/
I chose to read and review an eARC of The Home but that has in no way influenced my review.
The Home is a compelling, immersive piece of quality fiction and it absolutely broke my heart. As a contemporary horror novel it also made me very uneasy and gave me chills. It ticks all the boxes in that respect. But this isn’t a fast-paced thrill ride featuring the same old, same old we’ve all seen time and time again. Oh no. It’s a beautifully written tale featuring some of the most exquisitely drawn characters I’ve had the pleasure to meet in fiction. A very memorable read and one I relished spending time with.
Joel Edlund has made the very difficult decision to put his mother, Monika, in a nursing home specifically for people suffering from dementia. His mother, who lived on her own until a heart attack, has become a danger to herself after the onset of dementia. Joel has his own poor excuse of a life back in Stockholm and he wants to return, leaving his mother in the capable hands of the staff at Pineshade nursing home. But before he leaves he needs to pack up his mother’s house and instruct estate agents to put it on the market. He can’t escape the past as he clears out trinkets and mementoes his mother has kept over the years. Nor when he goes to visit his mother, as his ex-best friend from his teenage years, Nina, works at the home. He hoped he’d never see her again after their friendship broke down so irreparably. But during his strained visits, Joel starts to notice a distinct change in his mother. Her health is worsening, strange things are happening and she’s not the same woman who arrived at the home only a short time ago. Joel isn’t the only one to notice how strangely Monika is behaving. Nina, who used to see Monika as a second mother, is just as concerned. What has happened to make her act in such an odd way? And how does she know the deepest, darkest secrets of the staff at the home…
I always get excited about a book when the characters stand out from the page for me, and this is a wonderful example of some truly beautiful creations. The characters in The Home are everything. They broke my heart, they made me smile and they scared the bejesus out of me. I became completely involved in their day to day lives. So much so, I think I may have fallen a little bit in love with some of the residents of Pineshade. But please don’t get me wrong. This is a dark and frightening tale of losing ourselves and of losing control. Our main characters, Joel and Nina, were also very well-written and I enjoyed seeing them begin to relate to one another again after so much time apart.
This isn’t a thrilling, high-octane read but a slow meander through the very different, but fascinating, lives of a group of interesting people who all end up, for one reason or another, under the same roof. The pace suited the book perfectly and I was more than happy to lose myself for a few hours in Pineshade and Skredsby. The Swedish setting was something a little different and I lapped it up. I’m a fan of translated fiction which meant The Home gained another big tick from me!
Would I recommend this book? I would, yes. If you’re considering reading horror fiction for the first time I think The Home would be an excellent place to start. It’s creepy and unsettling, with bucketloads of eerie and I loved it. When I knew where the story was heading (this was quite near the end) I could tell what the final twist was going to be but that didn’t take anything away. I really enjoyed reading The Home and it’s going to stay with me for some time to come. I think I’m still a little bit in love.
I chose to read and review an eARC of The Home. The above review is my own unbiased opinion.
I chose to read and review an eARC of The Home but that has in no way influenced my review.
The Home is a compelling, immersive piece of quality fiction and it absolutely broke my heart. As a contemporary horror novel it also made me very uneasy and gave me chills. It ticks all the boxes in that respect. But this isn’t a fast-paced thrill ride featuring the same old, same old we’ve all seen time and time again. Oh no. It’s a beautifully written tale featuring some of the most exquisitely drawn characters I’ve had the pleasure to meet in fiction. A very memorable read and one I relished spending time with.
Joel Edlund has made the very difficult decision to put his mother, Monika, in a nursing home specifically for people suffering from dementia. His mother, who lived on her own until a heart attack, has become a danger to herself after the onset of dementia. Joel has his own poor excuse of a life back in Stockholm and he wants to return, leaving his mother in the capable hands of the staff at Pineshade nursing home. But before he leaves he needs to pack up his mother’s house and instruct estate agents to put it on the market. He can’t escape the past as he clears out trinkets and mementoes his mother has kept over the years. Nor when he goes to visit his mother, as his ex-best friend from his teenage years, Nina, works at the home. He hoped he’d never see her again after their friendship broke down so irreparably. But during his strained visits, Joel starts to notice a distinct change in his mother. Her health is worsening, strange things are happening and she’s not the same woman who arrived at the home only a short time ago. Joel isn’t the only one to notice how strangely Monika is behaving. Nina, who used to see Monika as a second mother, is just as concerned. What has happened to make her act in such an odd way? And how does she know the deepest, darkest secrets of the staff at the home…
I always get excited about a book when the characters stand out from the page for me, and this is a wonderful example of some truly beautiful creations. The characters in The Home are everything. They broke my heart, they made me smile and they scared the bejesus out of me. I became completely involved in their day to day lives. So much so, I think I may have fallen a little bit in love with some of the residents of Pineshade. But please don’t get me wrong. This is a dark and frightening tale of losing ourselves and of losing control. Our main characters, Joel and Nina, were also very well-written and I enjoyed seeing them begin to relate to one another again after so much time apart.
This isn’t a thrilling, high-octane read but a slow meander through the very different, but fascinating, lives of a group of interesting people who all end up, for one reason or another, under the same roof. The pace suited the book perfectly and I was more than happy to lose myself for a few hours in Pineshade and Skredsby. The Swedish setting was something a little different and I lapped it up. I’m a fan of translated fiction which meant The Home gained another big tick from me!
Would I recommend this book? I would, yes. If you’re considering reading horror fiction for the first time I think The Home would be an excellent place to start. It’s creepy and unsettling, with bucketloads of eerie and I loved it. When I knew where the story was heading (this was quite near the end) I could tell what the final twist was going to be but that didn’t take anything away. I really enjoyed reading The Home and it’s going to stay with me for some time to come. I think I’m still a little bit in love.
I chose to read and review an eARC of The Home. The above review is my own unbiased opinion.