Scan barcode
A review by lunaseline
Våldets historia by Édouard Louis
3.0
Det här är den 9:e översatta boken jag läser i år. Och förmodligen den första som hade fått högre betyg om jag läst den i original. Inte så underligt; de andra har främst varit danska och norska (vilket brukar fungera rätt smärtfritt), och så några, som denna, franska (ev hade landsmaninnans "Olyckan" också fallit bättre ut om jag hade kunnat språket, men där var det även innehållsliga detaljer jag ogillade).
Att Louis kan skriva och skapa fattar man ju, redan efter första meningen faktiskt. Historian - våldets - är en tät och ingående berättelse ur en annorlunda vinkel än den vanliga. Brottet, det våldsamma, har skett - nu får vi ta del av konsekvenserna. Det är snyggt och eget.
Problemet är att Louis även väljer en ovanlig berättarvinkel: större delen av det inträffade får vi reda på genom att hans syster berättar, det han har berättat för henne - men med egna ord, för sin make. Och de där egna orden går totalt vilse. Jag inser ju att (och har sett det i andra franska böckers översättningar) att dialektala skillnader är viktiga i landet, och här får de symbolisera skillnaden på "syrran som blev kvar i byn" och brodern som började studera i Paris. Problemet är att det lantliga språket i svenska kläder låter... imbecilla. "Han" istället för "honom", "prata" istället för "pratade", "gamlare" istället för "äldre"... grammatiken är värre än en treårings, och då har jag inte ens gått in på alla idiotiska uttryck - som tycks hämtade från skilda decennier, med det enda gemensamma att ingen i dagens Sverige skulle använda dem.
Det stör och förstör. När Louis låter Eduardo själv berätta och känna och fundera så sitter varenda stavelse, och den kontrasten hade kunnat bli intressant - om jag inte tyckt så illa om att läsa systern utsaga.
Några franskastudier står inte på schemat i nuläget, och ibland -som här - känns det faktiskt lite synd.
(Undra om de engelska översättningarna är bättre...? Borde testa det nästa gång!)
Att Louis kan skriva och skapa fattar man ju, redan efter första meningen faktiskt. Historian - våldets - är en tät och ingående berättelse ur en annorlunda vinkel än den vanliga. Brottet, det våldsamma, har skett - nu får vi ta del av konsekvenserna. Det är snyggt och eget.
Problemet är att Louis även väljer en ovanlig berättarvinkel: större delen av det inträffade får vi reda på genom att hans syster berättar, det han har berättat för henne - men med egna ord, för sin make. Och de där egna orden går totalt vilse. Jag inser ju att (och har sett det i andra franska böckers översättningar) att dialektala skillnader är viktiga i landet, och här får de symbolisera skillnaden på "syrran som blev kvar i byn" och brodern som började studera i Paris. Problemet är att det lantliga språket i svenska kläder låter... imbecilla. "Han" istället för "honom", "prata" istället för "pratade", "gamlare" istället för "äldre"... grammatiken är värre än en treårings, och då har jag inte ens gått in på alla idiotiska uttryck - som tycks hämtade från skilda decennier, med det enda gemensamma att ingen i dagens Sverige skulle använda dem.
Det stör och förstör. När Louis låter Eduardo själv berätta och känna och fundera så sitter varenda stavelse, och den kontrasten hade kunnat bli intressant - om jag inte tyckt så illa om att läsa systern utsaga.
Några franskastudier står inte på schemat i nuläget, och ibland -som här - känns det faktiskt lite synd.
(Undra om de engelska översättningarna är bättre...? Borde testa det nästa gång!)