Scan barcode
A review by lunaseline
Two Girls Down by Louisa Luna
3.0
Jag blir faktiskt lite ledsen. Den här boken är välskriven, med bra karaktärer och en rätt snygg plot. Och jag älskar deckare; avkopplingen, underhållningen, början-mitt-slut-grejen som allt för ofta saknas i nutida narrativ. Men nuförtiden kan jag nästan aldrig ge den här typen av böcker högre än en trea.
Kanske handlar det om den suspension-of-belief som ändå alltid krävs i genren (i den här boken är det mesta trovärdigt fram till slutklämmen, som är riktigt störd - men det är ju mänskligheten också). Kanske handlar det om att de riktigt kreativa litterära höjderna aldrig riktig nås (Luna skriver bra, men mer "det flyter på utan att jag stör mig på det" än "wow".) Kanske handlar det om de ständigt stereotypa karaktärerna (här har vi den skilda PI-killen; men han verkar vara en god far, den taskiga polisen; men han verkar kunna ändra på sig; FBI-agenten som vill klampa in; men gör det ändå utan storebrorattityd; den kvinnliga bountyhuntern som nästan är övermänsklig; men hon har känslor etc.)
Eller så är jag bara överläst.
Nåja. Som parenteserna antyder är det här ändå en bra bok, som jag uppskattade i princip rakt igenom. Karaktärerna är som sagt finjusterade och jag uppskattar speciellt fader-dotter-relationen som skrivs fram trovärdigt. Det som stör mest är att den kvinnliga huvudpersonen måste vara så jäkla tuff och smart och klara sig utan mat och sömn (hon yogar istället igång hjärnan varje morgon... snark!). Var vi inte klara med Lisbeth Salander-typer...? Fast jag gillar Vega betydligt mer än de flesta likar, så det känns ändå godtagbart.
Det är ingen fyra i hjärnan, men en stark 3 i hjärtat. Typ.
Kanske handlar det om den suspension-of-belief som ändå alltid krävs i genren (i den här boken är det mesta trovärdigt fram till slutklämmen, som är riktigt störd - men det är ju mänskligheten också). Kanske handlar det om att de riktigt kreativa litterära höjderna aldrig riktig nås (Luna skriver bra, men mer "det flyter på utan att jag stör mig på det" än "wow".) Kanske handlar det om de ständigt stereotypa karaktärerna (här har vi den skilda PI-killen; men han verkar vara en god far, den taskiga polisen; men han verkar kunna ändra på sig; FBI-agenten som vill klampa in; men gör det ändå utan storebrorattityd; den kvinnliga bountyhuntern som nästan är övermänsklig; men hon har känslor etc.)
Eller så är jag bara överläst.
Nåja. Som parenteserna antyder är det här ändå en bra bok, som jag uppskattade i princip rakt igenom. Karaktärerna är som sagt finjusterade och jag uppskattar speciellt fader-dotter-relationen som skrivs fram trovärdigt. Det som stör mest är att den kvinnliga huvudpersonen måste vara så jäkla tuff och smart och klara sig utan mat och sömn (hon yogar istället igång hjärnan varje morgon... snark!). Var vi inte klara med Lisbeth Salander-typer...? Fast jag gillar Vega betydligt mer än de flesta likar, så det känns ändå godtagbart.
Det är ingen fyra i hjärnan, men en stark 3 i hjärtat. Typ.