A review by josefinessen
Frankenstein, by Mary Wollstonecraft Shelley

adventurous reflective slow-paced

• Loveable characters? It's complicated

3.0

Framför allt är detta en bok om samvetskval. Men även om att fly konsekvenserna av sina handlingar, om fördomar, om att ha ett maktövertag utan att kännas vid det, om att vara som ett barn i en jättes kropp, om att människans känslighet och känsloliv är ett tveeggat svärd, om att en destruktiv relation kan vara mer önskvärd än avsaknaden av relationer, om att kämpa för att bli ihågkommen men ändå kanske landa i att ett vanligt, vardagligt, enkelt liv kan vara det bästa livet, om rädsla, hat, hot, våld, manipulation och hämnd, om vänskap.

Det krävdes en del ansträngning att komma igång med denna bokklubbsbok men när jag väl kom in i den flöt det ändå på ganska bra, språket (iallafall i den översättning jag läste) var förvånansvärt enkelt. Jag fastade väl inte jättemycket för berättelsen förutom vissa specifika delar och som nämnt ovan är majoriteten av boken mest skuldkänslor och vånda. Uppskattade delen där monstret upptäcker världen genom att iaktta människorna. Och är fascinerad av att författaren lyckades tänka ut själva monsterskapandet för 200 år sedan när det måste ha varit rätt sparsamt med andra liknande berättelser. Men jag skulle inte säga att tyngdpunkten i denna berättelse ligger på sci-fi eller skräck utan på känslolivet hos den som gjort något den bittert ångrar.