Scan barcode
A review by lunaseline
Trilogien by Jon Fosse
4.0
Jag ser mig verkligen inte som någon Nobelpris-läsare. Jag menar, Dylan lyssnade jag ju på långt innan; Selma är en given idol, men jag har inte läst särskilt många verk; Ishiguro bara råkade vara en favorit. O.s.v. Annars gillar jag ju min position "läser inte vad alla andra läser bara för att".
Med det sagt klickade jag "Låna" på den här Fosse-boken samma eftermiddag som Akademin sa hans namn. Precis som jag gjorde med Ernaux, Gurnah och Tokarczuk, om vi ska vara sådana.
Och det får man ju ge dem, de aderton (eller 16 eller 17 eller vad de nu råkar vara just nu... ) - de får mig att läsa böcker jag inte skulle ha läst annars.
Med det sagt inte alltid böcker jag gillar. Gurnah och Tokarczuk var inte för mig (även om jag såg den förstnämndes kvaliteter). Ernaux älskade jag, men jag är ändå svårt för det där autofiktiva (fiktion i mitt hjärta, ni vet). Fosse slirar ju lite in på det också, men historien ligger ändå tillräckligt långt bak i tiden för att fungera. Trots det ligger han närmare "inte för mig" än Annie. Så varför fyran...? Stilen, såklart. Alldeles egen, och påminner mig, lite konstigt nog, om Ahmadou Kourouma (som - till skillnad från fiskebyar i Norge skriver om barnsoldater i Sierra Leone...). Det är något med upprepandet (hos Kourouma var det parenteser, Fosse bara kör, utan skrivregler).
Sen är det ju ett pretentiöst och lite tråkigt val av gänget, men det är väl lite deras jobb.
Och jag läste ju.
Med det sagt klickade jag "Låna" på den här Fosse-boken samma eftermiddag som Akademin sa hans namn. Precis som jag gjorde med Ernaux, Gurnah och Tokarczuk, om vi ska vara sådana.
Och det får man ju ge dem, de aderton (eller 16 eller 17 eller vad de nu råkar vara just nu... ) - de får mig att läsa böcker jag inte skulle ha läst annars.
Med det sagt inte alltid böcker jag gillar. Gurnah och Tokarczuk var inte för mig (även om jag såg den förstnämndes kvaliteter). Ernaux älskade jag, men jag är ändå svårt för det där autofiktiva (fiktion i mitt hjärta, ni vet). Fosse slirar ju lite in på det också, men historien ligger ändå tillräckligt långt bak i tiden för att fungera. Trots det ligger han närmare "inte för mig" än Annie. Så varför fyran...? Stilen, såklart. Alldeles egen, och påminner mig, lite konstigt nog, om Ahmadou Kourouma (som - till skillnad från fiskebyar i Norge skriver om barnsoldater i Sierra Leone...). Det är något med upprepandet (hos Kourouma var det parenteser, Fosse bara kör, utan skrivregler).
Sen är det ju ett pretentiöst och lite tråkigt val av gänget, men det är väl lite deras jobb.
Och jag läste ju.