Scan barcode
A review by hannzopie
Nybyggarna by Vilhelm Moberg
challenging
emotional
hopeful
reflective
sad
slow-paced
- Plot- or character-driven? Character
- Strong character development? Yes
- Loveable characters? Yes
- Diverse cast of characters? No
- Flaws of characters a main focus? Yes
4.25
Ännu än home-run för Vilhelm Moberg! (inte att det på något sätt är en nyhet, men...)
Mer än någonsin känner jag hur jag faktiskt bryr mig om karaktärerna på ett plan som inte förekommer så ofta, och de kan vara så verkliga och relaterbara att det nästan blir lite jobbigt ibland (Speciellt när man vet hur det kommer gå).
Men utöver att vara en djup och stundvis jobbig bok så är den faktiskt rätt rolig ibland också, och jag förvånade mig själv med att till och med skratta högt några gånger! Ofta handlar det om Jonas Petter och hans absoluta oförmåga att sluta berätta fräcka historier...
Roberts susande öra - eller snarare rösten som han förknippar med örat - tyckte jag direkt var rätt otäck. Jag hade svårt att tänka på det bara som hans "samvete"/interna monolog utan fick direkt "galen"-vibbar - och i efterhand känns det inte så orimligt att han höll på att förlora förståndet...
Jag tycker också det är intressant hur jag trots det har fortsatt se Robert som "den smarta", trots att han alltid varit så extremt naiv och lättlurad. Jag tror jag först tänkte att han var allmänt intelligent, men senare blev det uppenbart att han må vara "book smart" men är helt befriad från "street smarts".
Genom typ hela boken väntade jag på att tillfällena från "Guldet blev till sand" och "Du måste finnas" skulle komma, och det var intressant att notera skillnaden. "Guldet blev till sand" har fått mig att tro att Robert berättade hela sin resa för Kristina, och i boken delar de ju ett djupt samtal - men om mer abstrakta och själsliga grejer.
Mina förväntningar kring "Du måste finnas" i förhållande till boken var mycket sorgligare. Från sången hade jag alltid tänkt mig att Kristina, efter hon börjat tvivla, kommer fram till att Gud helt enkelt är så viktigt för henne att han måste existera (eller något dylikt). Det var hjärtskärande att läsa att hon typ straffar tillbaka sin tro på gud, och att det är genom absolut förtvivlan och underkastelse som hon börjar tro igen. I och med det förlikar hon sig också typ helt med sitt öde, och blir i allmänhet mer likgiltig mot allt - något hon "ärver" från Robert och bär med sig sedan deras konversation.
Något som fick mig att känna väldigt mycket empati för Kristina var också den trötthet hon beskriver - att hon bara vill ge upp, lägga sig ner och vila - men att vilan inte ger som den brukade. Inte för att jag känner det så genomgående som hon beskriver, men ibland kan jag ändå känna igen mig i det. Man vill liksom bara sluta och aldrig göra något mer igen.
Mer än någonsin känner jag hur jag faktiskt bryr mig om karaktärerna på ett plan som inte förekommer så ofta, och de kan vara så verkliga och relaterbara att det nästan blir lite jobbigt ibland (Speciellt när man vet hur det kommer gå).
Men utöver att vara en djup och stundvis jobbig bok så är den faktiskt rätt rolig ibland också, och jag förvånade mig själv med att till och med skratta högt några gånger! Ofta handlar det om Jonas Petter och hans absoluta oförmåga att sluta berätta fräcka historier...
Roberts susande öra - eller snarare rösten som han förknippar med örat - tyckte jag direkt var rätt otäck. Jag hade svårt att tänka på det bara som hans "samvete"/interna monolog utan fick direkt "galen"-vibbar - och i efterhand känns det inte så orimligt att han höll på att förlora förståndet...
Jag tycker också det är intressant hur jag trots det har fortsatt se Robert som "den smarta", trots att han alltid varit så extremt naiv och lättlurad. Jag tror jag först tänkte att han var allmänt intelligent, men senare blev det uppenbart att han må vara "book smart" men är helt befriad från "street smarts".
Genom typ hela boken väntade jag på att tillfällena från "Guldet blev till sand" och "Du måste finnas" skulle komma, och det var intressant att notera skillnaden. "Guldet blev till sand" har fått mig att tro att Robert berättade hela sin resa för Kristina, och i boken delar de ju ett djupt samtal - men om mer abstrakta och själsliga grejer.
Mina förväntningar kring "Du måste finnas" i förhållande till boken var mycket sorgligare. Från sången hade jag alltid tänkt mig att Kristina, efter hon börjat tvivla, kommer fram till att Gud helt enkelt är så viktigt för henne att han måste existera (eller något dylikt). Det var hjärtskärande att läsa att hon typ straffar tillbaka sin tro på gud, och att det är genom absolut förtvivlan och underkastelse som hon börjar tro igen. I och med det förlikar hon sig också typ helt med sitt öde, och blir i allmänhet mer likgiltig mot allt - något hon "ärver" från Robert och bär med sig sedan deras konversation.
Något som fick mig att känna väldigt mycket empati för Kristina var också den trötthet hon beskriver - att hon bara vill ge upp, lägga sig ner och vila - men att vilan inte ger som den brukade. Inte för att jag känner det så genomgående som hon beskriver, men ibland kan jag ändå känna igen mig i det. Man vill liksom bara sluta och aldrig göra något mer igen.