Scan barcode
A review by emelir
Dolda gudar - en bok om allt som inte går förlorat i en översättning by Nils Håkanson
4.0
‘’(...) En grundpremiss för att en översättning ska kunna uppstå är att den måste avvika från originalet. En annan är att avbildningen aldrig kan upprepa ett tidigare försök till avbildning (om den inte avsiktligt ät ute efter det, men då handlar det om avskrivning). En översättning är ett verk med dubbla (i viss mån konkurrerande men framförallt samarbetande) upphovspersoner: den enas namn är utsatt redan på omslaget, den andras namn hittar du först på titelbladet. Av olika skäl har vi länge valt att blunda för den senare, men det är sakta på väg att förändras.’’
Denna bok lyfter fram det omfångsrika arbete som översättaren ägnar sig åt när ett verk rör sig från ett språk till ett annat. Ett arbete som ofta förbises under läsningen – trots att det är översättarens ord som står på boksidorna.
Med ett lättillgängligt och engagerande språk leder Håkanson läsaren genom ämnets historia, och alla de utmaningar som översättaren kan tänkas stå inför. En översättning blir ofrånkomligt en annan text än originalet, men den vanliga uppfattningen, att något därmed går förlorat, behöver inte alltid stämma. Håkanson visar att arbetet mellan två olika språk istället lägger en grund för förändring och förnyelse av en text. Att varje version snarare öppnar upp för nya möjligheter och tolkningar – vilket bör ses som något positivt.
En översättare måste alltid främst utgå från sig själv, och ett verk kan således se olika ut beroende på vem som har översatt det. Håkanson belyser exempelvis hur Fjodor Dostojevskijs klassiker Brott och straff har kommit att anta olika skepnader för den svenska läsaren, helt beroende på vilken utgåva hen har i sina händer. Något som direkt pekar på hur organiskt översättningsarbetet faktiskt är. Walborg Hedbergs översättning (av Brott och Straff) antog en mer ihopdragen tolkning av originalet. Här tilldelades huvudpersonen mer direkta känsloyttringar – något som också påverkar läsningen av verket överlag. I Hans Björkegrens översättning valde han att gå närmare originalet, där huvudpersonens mer vaga och osäkra känsloyttringar kommer till tals. Det är visserligen samma berättelse, men den framställs här på två olika vis. Hur man väljer att nyansera, och vilka ord man använder sig av, skickar ut signaler som påverkar hur man tar till sig verket.
Översättningsarbetet är verkligen otroligt spännande, och det gäller att hitta ett sätt att förmedla originalets kärna i en ny språkdräkt (förlåt Håkis, men gillar det ordet ändå). Ska översättaren verka för att hålla sig så nära originalet som möjligt? Eller ska hen ta till egna medel för att fånga verkets essens? Det tycks som en blandning av dessa utgör den bästa vägen. Översättaren står ofta inför stora beslut för att finna ett genomgående flyt i berättelsen. Små ledande ord kan vara avgörande för att sätta tonen för ett verk. Men oavsett vad översättaren väljer att göra så stöps texten om till något nytt. En förändring och förnyelse sker. Men det är i grunden en fin sådan – det möjliggör för berättelsen att nå nya läsare, och ta sig över språkgränser.
Detta var en superintressant bok som väckte många tankar kring översättning. Boken utgör dessutom en fin inblick i hur arbetet faktiskt kan gå till (och har gått till genom tiderna). ☁️
Denna bok lyfter fram det omfångsrika arbete som översättaren ägnar sig åt när ett verk rör sig från ett språk till ett annat. Ett arbete som ofta förbises under läsningen – trots att det är översättarens ord som står på boksidorna.
Med ett lättillgängligt och engagerande språk leder Håkanson läsaren genom ämnets historia, och alla de utmaningar som översättaren kan tänkas stå inför. En översättning blir ofrånkomligt en annan text än originalet, men den vanliga uppfattningen, att något därmed går förlorat, behöver inte alltid stämma. Håkanson visar att arbetet mellan två olika språk istället lägger en grund för förändring och förnyelse av en text. Att varje version snarare öppnar upp för nya möjligheter och tolkningar – vilket bör ses som något positivt.
En översättare måste alltid främst utgå från sig själv, och ett verk kan således se olika ut beroende på vem som har översatt det. Håkanson belyser exempelvis hur Fjodor Dostojevskijs klassiker Brott och straff har kommit att anta olika skepnader för den svenska läsaren, helt beroende på vilken utgåva hen har i sina händer. Något som direkt pekar på hur organiskt översättningsarbetet faktiskt är. Walborg Hedbergs översättning (av Brott och Straff) antog en mer ihopdragen tolkning av originalet. Här tilldelades huvudpersonen mer direkta känsloyttringar – något som också påverkar läsningen av verket överlag. I Hans Björkegrens översättning valde han att gå närmare originalet, där huvudpersonens mer vaga och osäkra känsloyttringar kommer till tals. Det är visserligen samma berättelse, men den framställs här på två olika vis. Hur man väljer att nyansera, och vilka ord man använder sig av, skickar ut signaler som påverkar hur man tar till sig verket.
Översättningsarbetet är verkligen otroligt spännande, och det gäller att hitta ett sätt att förmedla originalets kärna i en ny språkdräkt (förlåt Håkis, men gillar det ordet ändå). Ska översättaren verka för att hålla sig så nära originalet som möjligt? Eller ska hen ta till egna medel för att fånga verkets essens? Det tycks som en blandning av dessa utgör den bästa vägen. Översättaren står ofta inför stora beslut för att finna ett genomgående flyt i berättelsen. Små ledande ord kan vara avgörande för att sätta tonen för ett verk. Men oavsett vad översättaren väljer att göra så stöps texten om till något nytt. En förändring och förnyelse sker. Men det är i grunden en fin sådan – det möjliggör för berättelsen att nå nya läsare, och ta sig över språkgränser.
Detta var en superintressant bok som väckte många tankar kring översättning. Boken utgör dessutom en fin inblick i hur arbetet faktiskt kan gå till (och har gått till genom tiderna). ☁️