Scan barcode
A review by lunaseline
Ghiaccio e argento by Stina Jackson
4.0
”Jag kommer ju inte kunna vara negativ, nu när jag fått den här boken för förhandsläsning” oroade jag mig när manuset landade i brevlådan. Min 8-åring såg storögt på mig: ”Men mamma, du måste ju vara ärlig!”
Så, här är de ärliga tankarna:
Precis innan jag började läsa Silvervägen hade jag läst ett blogginlägg av den amerikanska bestsellerförfattarinnan Lisa Jewell, där hon tipsade om thrillers om ”försvunna personer”. Jag blev inte sugen på att läsa en enda, då jag mellan raderna anade tröttsamma Gone Girl-intriger av dåliga skribenter som vill kapitalisera på den rådande trenden. Jackson hade därmed inte någon lätt ”insäljning” när första sidorna berättar om en försvunnen dotter… Fast om jag ska vara helt ärlig (och det säger ju dottern!) så började uppförsbacken redan innan; jag är urbota trött på alla svenska deckardebutanter som sprutar ut sig osammanhängande text om osammanhängande historier. Mysteriegenren har varit min älskling sedan jag Vi fem och Kitty, när jag var yngre än min nämnda sanningssägare, men det innebär också att mina krav ökat för varje år som gått. Jag är rätt bitter vid det här laget. (- om en inte skriver bättre än översatt Carolyn Keene, varför får en ge ut böcker på 2010-talet??). Bitterheten får mig att scanna efter dumma meningar och löjliga ord under Silvervägens första sidor. Jag hittar inga. Och sedan slutar jag – till skillnad frånhuvudpersonen efter sin dotter – att leta. Utöver deckare var min andra barndomsälskling Sandemo-doftande romance-serier, så allt som utspelar sig i Norrland förför mig snabbt - och Jacksons miljöbeskrivningarnar är inget undantag. Jag har aldrig varit norr om Gävle, men ser skogen framför mig, skogen och – vägen.
Karaktärerna målas också upp på ett sätt som blir levande. Jag känner pappa Lelles smärta, hans ageranden känns trovärdiga. Kontrasten mot tonåriga Meja, och hennes – helt skilda, men lika trovärdiga händelsutveckling, är givande. Bifigurerna befinner sig på en skala från trasiga till tråkiga, men nästan alla är sympatiska, vilket gör mig sympatiskt inställd till författaren (trött som jag är på alla ”galnast vinner”-tävlingar i dagens thrillers. Bokens första del är dessutom behagligt långsam, utan att bli seg. Del två ökar takten, och – som väntat – minskar på trovärdigheten. Det spårar dock aldrig ur helt, som de sista kapitlen i deckare brukar. Den finstämda tonen, som faktiskt redan titeln sätter, håller i sig, om än bitvis överröstad av allt det där andra som hör genren till.
Det känns konstigt att gå emot sina fördomar så här, men om jag ska vara ärlig (och det har vi ju kommit överens om att jag ska) är det här en av de bästa vuxenböcker på svenska jag har läst i år. Hoppas många hittar Jacksons debutroman, och att hon själv håller fast vid sin röst i deckarbruset i en uppföljare snart.
Så, här är de ärliga tankarna:
Precis innan jag började läsa Silvervägen hade jag läst ett blogginlägg av den amerikanska bestsellerförfattarinnan Lisa Jewell, där hon tipsade om thrillers om ”försvunna personer”. Jag blev inte sugen på att läsa en enda, då jag mellan raderna anade tröttsamma Gone Girl-intriger av dåliga skribenter som vill kapitalisera på den rådande trenden. Jackson hade därmed inte någon lätt ”insäljning” när första sidorna berättar om en försvunnen dotter… Fast om jag ska vara helt ärlig (och det säger ju dottern!) så började uppförsbacken redan innan; jag är urbota trött på alla svenska deckardebutanter som sprutar ut sig osammanhängande text om osammanhängande historier. Mysteriegenren har varit min älskling sedan jag Vi fem och Kitty, när jag var yngre än min nämnda sanningssägare, men det innebär också att mina krav ökat för varje år som gått. Jag är rätt bitter vid det här laget. (- om en inte skriver bättre än översatt Carolyn Keene, varför får en ge ut böcker på 2010-talet??). Bitterheten får mig att scanna efter dumma meningar och löjliga ord under Silvervägens första sidor. Jag hittar inga. Och sedan slutar jag – till skillnad frånhuvudpersonen efter sin dotter – att leta. Utöver deckare var min andra barndomsälskling Sandemo-doftande romance-serier, så allt som utspelar sig i Norrland förför mig snabbt - och Jacksons miljöbeskrivningarnar är inget undantag. Jag har aldrig varit norr om Gävle, men ser skogen framför mig, skogen och – vägen.
Karaktärerna målas också upp på ett sätt som blir levande. Jag känner pappa Lelles smärta, hans ageranden känns trovärdiga. Kontrasten mot tonåriga Meja, och hennes – helt skilda, men lika trovärdiga händelsutveckling, är givande. Bifigurerna befinner sig på en skala från trasiga till tråkiga, men nästan alla är sympatiska, vilket gör mig sympatiskt inställd till författaren (trött som jag är på alla ”galnast vinner”-tävlingar i dagens thrillers. Bokens första del är dessutom behagligt långsam, utan att bli seg. Del två ökar takten, och – som väntat – minskar på trovärdigheten. Det spårar dock aldrig ur helt, som de sista kapitlen i deckare brukar. Den finstämda tonen, som faktiskt redan titeln sätter, håller i sig, om än bitvis överröstad av allt det där andra som hör genren till.
Det känns konstigt att gå emot sina fördomar så här, men om jag ska vara ärlig (och det har vi ju kommit överens om att jag ska) är det här en av de bästa vuxenböcker på svenska jag har läst i år. Hoppas många hittar Jacksons debutroman, och att hon själv håller fast vid sin röst i deckarbruset i en uppföljare snart.