Scan barcode
A review by lunaseline
IQ by Joe Ide
4.0
Inte någon konventionell påskekrim, det här heller. Men när jag väl har kommit över obehagskänslan så gillar jag det.
Nu tänker ni att det är blodigt eller brutalt eller äckligt. Visst, det ÄR en PI-thriller, så lite blod och brutalitet finns inbakat, men det är inte sånt obehag jag pratar om. Istället är det en krypande känsla jag har, och som jag känner igen från när jag nyligen läste "Trouble is What I Do" (tillika en privatdeckar-historia med gängbrottslighet i grunden). Jag känner mig... obekväm. Out-of-place. Jag, som läst deckare så länge jag har kunnat läsa, minst hälften av dem med en privatpraktiserande misfit i huvudrollen... varför känner jag mig som en... oinbjuden åskådare... helt plötsligt? Well. För det första så måste hjärnan ställa om varje gång en fysisk personbeskrivning läggs in - varje gång hud- eller hårfärg nämns måste jag justera min inre bild av en vit och välklippt kille till en svart man med afro. I min värld har detektiverna alltid varit vita; gängbråken alltid långt ifrån personernas egna liv; utanförskapet i samhället på grund av någon tragisk barndomshändelse - inte systematisk diskriminering. M.a.o: det känns konstigt när rollerna är ombytta. Konstigt - men bra.
Och då inte bara för att IQ är svart och jag känner mig duktig som läser mig in i hans värld (även om sådana undertoner säkert inte är bortom mig), utan för att Ide (som för övrigt rockade min värld igen när jag såg att han är halv-japan...) skriver rappt men sympatiskt och bygger upp ett helt liv genom att väva ihop nu- och dåtid på ett förtjänstfullt sätt boken igenom. Alla biroller och -historier tillför ny saker - istället för allt som oftast i kriminalromaner verka utfyllnad och distrahera från det faktum att intrigen suger.
Intrigen suger inte. Hund-biten är så till synes oseriös, men tagen på sådant allvar, att jag som milt djurintresserade också sugs in. Rapmusiken, bilkuriosan, självhjälpsspåret och löshårets ekonomi fungerar på samma sätt. Förmodligen både på grund av hur författaren har behandlat texten och på att man måste vara en sten för att inte, ganska omgående, falla för IQ själv.
Gangstervännen Dodson, däremot, väcker inga sympatier mer än som någon slags ond och dum Watson. Tills sista kapitlet. Och på det sättet är det just Dodson som får mig att inse att jag kommer att ge boken - en amerikansk PI-thriller - en fyra. Och att jag absolut kommer att leta reda på fler böcker i serien.
Nu tänker ni att det är blodigt eller brutalt eller äckligt. Visst, det ÄR en PI-thriller, så lite blod och brutalitet finns inbakat, men det är inte sånt obehag jag pratar om. Istället är det en krypande känsla jag har, och som jag känner igen från när jag nyligen läste "Trouble is What I Do" (tillika en privatdeckar-historia med gängbrottslighet i grunden). Jag känner mig... obekväm. Out-of-place. Jag, som läst deckare så länge jag har kunnat läsa, minst hälften av dem med en privatpraktiserande misfit i huvudrollen... varför känner jag mig som en... oinbjuden åskådare... helt plötsligt? Well. För det första så måste hjärnan ställa om varje gång en fysisk personbeskrivning läggs in - varje gång hud- eller hårfärg nämns måste jag justera min inre bild av en vit och välklippt kille till en svart man med afro. I min värld har detektiverna alltid varit vita; gängbråken alltid långt ifrån personernas egna liv; utanförskapet i samhället på grund av någon tragisk barndomshändelse - inte systematisk diskriminering. M.a.o: det känns konstigt när rollerna är ombytta. Konstigt - men bra.
Och då inte bara för att IQ är svart och jag känner mig duktig som läser mig in i hans värld (även om sådana undertoner säkert inte är bortom mig), utan för att Ide (som för övrigt rockade min värld igen när jag såg att han är halv-japan...) skriver rappt men sympatiskt och bygger upp ett helt liv genom att väva ihop nu- och dåtid på ett förtjänstfullt sätt boken igenom. Alla biroller och -historier tillför ny saker - istället för allt som oftast i kriminalromaner verka utfyllnad och distrahera från det faktum att intrigen suger.
Intrigen suger inte. Hund-biten är så till synes oseriös, men tagen på sådant allvar, att jag som milt djurintresserade också sugs in. Rapmusiken, bilkuriosan, självhjälpsspåret och löshårets ekonomi fungerar på samma sätt. Förmodligen både på grund av hur författaren har behandlat texten och på att man måste vara en sten för att inte, ganska omgående, falla för IQ själv.
Gangstervännen Dodson, däremot, väcker inga sympatier mer än som någon slags ond och dum Watson. Tills sista kapitlet. Och på det sättet är det just Dodson som får mig att inse att jag kommer att ge boken - en amerikansk PI-thriller - en fyra. Och att jag absolut kommer att leta reda på fler böcker i serien.