A review by proudtobeabookaholic
Berättelsen om Nahr by Susan Abulhawa

dark hopeful informative sad slow-paced
  • Plot- or character-driven? A mix
  • Strong character development? Yes
  • Loveable characters? Yes
  • Diverse cast of characters? Yes

5.0

Som 17-åring gifter sig Nahr med grannens son Mhammad, men äktenskapet blir kort när Mhammad en dag bara försvinner. Nahr sätts på hårda prov när hon måste försörja sin lillebror, mamma och farmor.

Jag har läst Susan Abulhawas tidigare två böcker som jag älskat och denna var inget undantag! Jag älskar Abulhawas språk och hon får mig verkligen att vara närvarande i det jag läser. Det ger mig en mer djupgående insikt i hur livet för palestinier kan vara (och är), oavsett var de bor. Hur det är att ständigt leva i exil, när man har ett ben på flera platser utan att känna sig riktigt hemma på något av dem. Jag uppskattar också att få lära känna så mycket av kulturen: kläder, mat, musik, högtider, familjesammansättningar, seder och bruk. Allt utan att det känns som en info-dump, utan helt integrerat i handlingen.

Jag gillar att Nahr inte är undfallande, att hon har skinn på näsan och är intelligent. Ibland blev jag ändå irriterad på en del av hennes beslut, men det bevisar bara att hon är en komplex människa, precis som många är.

Ett citat från boken som fick mig att tänka till:

"Jag märker att reportrar och författare som kommer hit egentligen inte vill lyssna på mig eller få reda på något om mig, förutom sådant som bekräftar den berättelse de redan tror på."

Detta stämmer in på de flesta människor (även mig), det är därför det är så svårt att få någon att ändra åsikt. Istället för att söka mig till den vanliga nyhetsrapporteringen om den nuvarande konflikten i Palestina/Israel, som oftast är pro-israelisk trots att den ska vara oberoende, så vänder jag mig till andra källor (t ex Amnesty) som jag tycker mer överensstämmer med min egen bild. Rätt eller fel? Finns väl inget enkelt svar där heller...
Expand filter menu Content Warnings