Scan barcode
A review by lunaseline
Fröken Island by Auður Ava Ólafsdóttir
4.0
Varje gång jag läser en bok från Island tänker jag på hur mycket de har gratis. En sago-ö, som dessutom är ursprung till några av våra äldsta sagor. Dramatisk sceneri i form av unik miljö. Ett väder som skulle kunna utgöra en karaktär i sig. Isolerat och litet nog för att skapa relationer med många trådar. Coola namn. Och så den där amerikanska militärbasen som verkar ge upphov till minst ett par faderslösa barn i varje roman...
Nåja. Olafsdottir hade fixat det ändå. Nog tar hon några genvägar hon också; vissa feministiska/queer-att-satser är lite väl tydligt utskrivna och tidstypiskheten hade snarare vunnit på hon INTE namedroppat Kennedy, King och cold war-grejer (men ok, när huvudpersonen får en nyutgiven bok som heter The Bell Jar får en ändå lite gåshud...) Det är istället de där små sakerna som sätter den rätta tonen. Som den alldeles lagom tydliga kontrasten mellan de kvinnliga vännerna (ja, den ena är hemmafru och den andra fri; men de reflekterar och skriver starkt och självständigt båda två). Som att alla beställer in gräddtårta till fikat (och äter hela, inte bara grädden i LCHF-anda). Som att brorsan är den typiska killen-som-blir-kvar-på landet, medan pappan uppmuntrar dotterns moderna liv (helt utan att verka trist pappafeminist).
Allt sånt. Och så språket. Olafsdottir är en säregen och skarp stilist, och jag stannar till vid varje kapitel-rubrik för att imponeras. Jag är förvisso lättflörtad - det här inte någon vulkan till roman, huvudpersonens namn till trots. Snarare en lagun - vacker och stillsam, men ändock med saker under ytan.
Och slutet sitter precis där det ska.
Nåja. Olafsdottir hade fixat det ändå. Nog tar hon några genvägar hon också; vissa feministiska/queer-att-satser är lite väl tydligt utskrivna och tidstypiskheten hade snarare vunnit på hon INTE namedroppat Kennedy, King och cold war-grejer (men ok, när huvudpersonen får en nyutgiven bok som heter The Bell Jar får en ändå lite gåshud...) Det är istället de där små sakerna som sätter den rätta tonen. Som den alldeles lagom tydliga kontrasten mellan de kvinnliga vännerna (ja, den ena är hemmafru och den andra fri; men de reflekterar och skriver starkt och självständigt båda två). Som att alla beställer in gräddtårta till fikat (och äter hela, inte bara grädden i LCHF-anda). Som att brorsan är den typiska killen-som-blir-kvar-på landet, medan pappan uppmuntrar dotterns moderna liv (helt utan att verka trist pappafeminist).
Allt sånt. Och så språket. Olafsdottir är en säregen och skarp stilist, och jag stannar till vid varje kapitel-rubrik för att imponeras. Jag är förvisso lättflörtad - det här inte någon vulkan till roman, huvudpersonens namn till trots. Snarare en lagun - vacker och stillsam, men ändock med saker under ytan.
Och slutet sitter precis där det ska.