Scan barcode
A review by mindthebook
Om våren by Karl Ove Knausgård
5.0
Ca 10 år sedan. Efter otaliga, andäktiga sensommartimmar (i mitt minne var det sensommar...) med de norska inläsningarna av MK1-6 trodde jag nog som KOK själv att det var över; att han "inte längre var författare" och att det liksom var slutet på litteraturen, på flera plan.
Den här årstidssviten kände jag vagt till, men hade inte insett att åtminstone Våren är som "Min Kamp 7". Full av kärlek och desperation, omsorg och logistik blandat med tvivel, diskbänksrealism och anhörigs depression där i Skånelängan. Bra gjort förresten att samtidigt ha gäster, umgås med en form av intellektuell elit där på landet samt kommunicera globalt med olika litteraturfestivaler OCH SKRIVA.
Åh, t.ex. den där totala clusterfuckdagen där på motorvägen vid Landskrona. Vi har ju alla sådana dagar då man känner sig helt livsoduglig. "Ett enkelt och okomplicerat liv är inte eftersträvansvärt" , hävdar författaren. Ändå börjar han fundera på var gränsen går för det personliga ansvaret vid psykisk ohälsa.
Under hela bokens gång var jag medveten om att den aktuella tillvaron ett par år senare skulle monteras ner, att familjen skulle splittras, och det bidrog med en vag melankoli. Samtidigt innebär uppbrott ofta att ta en riktning mot "det viktiga, det stora, det nya och det öppna". En längtan som han här tänkte generellt upphör i 20-årsåldern. Och här är vi nu.
Fann av en slump Radioföljetongen och Ludvig Josephsons introduktion till avsnitten fick mig att lyssna på ett efter ett under lockdownpromenader här i Londonvåren. https://sverigesradio.se/grupp/34613
Den här årstidssviten kände jag vagt till, men hade inte insett att åtminstone Våren är som "Min Kamp 7". Full av kärlek och desperation, omsorg och logistik blandat med tvivel, diskbänksrealism och anhörigs depression där i Skånelängan. Bra gjort förresten att samtidigt ha gäster, umgås med en form av intellektuell elit där på landet samt kommunicera globalt med olika litteraturfestivaler OCH SKRIVA.
Åh, t.ex. den där totala clusterfuckdagen där på motorvägen vid Landskrona. Vi har ju alla sådana dagar då man känner sig helt livsoduglig. "Ett enkelt och okomplicerat liv är inte eftersträvansvärt" , hävdar författaren. Ändå börjar han fundera på var gränsen går för det personliga ansvaret vid psykisk ohälsa.
Under hela bokens gång var jag medveten om att den aktuella tillvaron ett par år senare skulle monteras ner, att familjen skulle splittras, och det bidrog med en vag melankoli. Samtidigt innebär uppbrott ofta att ta en riktning mot "det viktiga, det stora, det nya och det öppna". En längtan som han här tänkte generellt upphör i 20-årsåldern. Och här är vi nu.
Fann av en slump Radioföljetongen och Ludvig Josephsons introduktion till avsnitten fick mig att lyssna på ett efter ett under lockdownpromenader här i Londonvåren. https://sverigesradio.se/grupp/34613