Scan barcode
A review by lunaseline
Forgotten in Death by J.D. Robb
3.0
En s.k. palate cleanser, mellan litterär fiktion och barnboksklassiker.
Nummer 53 i serien (som är uppe i 58 när jag skriver detta) är inte sämre eller bättre än de andra jag läst av "in Death". Serien som sådan är både sämre och bättre än sina genre-kamrater:
Jag mår illa* av huvudpersonernas ofelbara "sexiga och mäktiga underdogs", som regerar New York i sina respektive yrken (vilka alltsom oftast glider in i varandra - givetvis har poliskvinnan med sig sin coola kille på vart och varannat vittnesförhör och brottsplatsbesök...Att han är f.d. mästertjuv och numera företagsmagnat är en petitess, tydligen.). Alla är Hollywoodsnygga, alla jobbar 12 h-dagar för att sedan komma hem och dricka vin och ha långa sex-sessioner och alla går upp igen innan solen stigit. När den manliga huvudpersonen (som för övrigt då och då helt plötsligt blir berättarröst, mitt i stycket?) väljer kläder till sin kvinna på morgonen vill jag anmäla någon, men hon är bara tacksam. Hon är mindre tacksam när han försöker ge henne (lyxig och alltid av någon annan lagad) mat med grönsaker i. Ja, hon byggd som en Amazon och är outtröttlig, men hon vill helst bara äta pizza och kakor med läsk....
Ja, ni hör.
Grejen är att själva crime-delen; intrigerna och uppbyggnaden ligger över mycket i klassen. Det utspelar sig i framtiden, men är klassiskt i sitt onda och goda: det är kärlek, pengar, makt eller tillfälligheter om leder människor till att begå brott, och poliserna pusslar ihop lösningar med hjälp av både hjärna och vetenskap. Det finns säker psykopat- och ritual-mord i den här serien också, men just den här boken var väldigt straight forward, vilket uppskattas av en gammal deckar-fantast.
*disclaimer: kan också bero på att det här är en sådan bok man läser liggande i soffan, ätandes godis (men jag ska inte upp i ottan för att fånga brottslingar - och jag äter grönsaker relativt regelbundet)
Nummer 53 i serien (som är uppe i 58 när jag skriver detta) är inte sämre eller bättre än de andra jag läst av "in Death". Serien som sådan är både sämre och bättre än sina genre-kamrater:
Jag mår illa* av huvudpersonernas ofelbara "sexiga och mäktiga underdogs", som regerar New York i sina respektive yrken (vilka alltsom oftast glider in i varandra - givetvis har poliskvinnan med sig sin coola kille på vart och varannat vittnesförhör och brottsplatsbesök...Att han är f.d. mästertjuv och numera företagsmagnat är en petitess, tydligen.). Alla är Hollywoodsnygga, alla jobbar 12 h-dagar för att sedan komma hem och dricka vin och ha långa sex-sessioner och alla går upp igen innan solen stigit. När den manliga huvudpersonen (som för övrigt då och då helt plötsligt blir berättarröst, mitt i stycket?) väljer kläder till sin kvinna på morgonen vill jag anmäla någon, men hon är bara tacksam. Hon är mindre tacksam när han försöker ge henne (lyxig och alltid av någon annan lagad) mat med grönsaker i. Ja, hon byggd som en Amazon och är outtröttlig, men hon vill helst bara äta pizza och kakor med läsk....
Ja, ni hör.
Grejen är att själva crime-delen; intrigerna och uppbyggnaden ligger över mycket i klassen. Det utspelar sig i framtiden, men är klassiskt i sitt onda och goda: det är kärlek, pengar, makt eller tillfälligheter om leder människor till att begå brott, och poliserna pusslar ihop lösningar med hjälp av både hjärna och vetenskap. Det finns säker psykopat- och ritual-mord i den här serien också, men just den här boken var väldigt straight forward, vilket uppskattas av en gammal deckar-fantast.
*disclaimer: kan också bero på att det här är en sådan bok man läser liggande i soffan, ätandes godis (men jag ska inte upp i ottan för att fånga brottslingar - och jag äter grönsaker relativt regelbundet)